En stadigt ökande befolkning har att möta en resurs som blir allt knappare: hygieniskt rent dricksvatten. Denna knappa resurs kan snart komma att bli en lyxartikel. Det finns emellertid ett stort antal processer för desinficering och vattenbehandling som gör vattnet drickbart igen. ProMinent behärskar nästan alla dessa teknologier.
Ofta används råvatten som t ex ytvatten eller sandfiltrerat vatten, som innehåller bakteriologiska orenheter, i processer för framtagning av dricksvatten. Desinficering är här en absolut nödvändighet. Valet av metod för att erhålla högsta möjliga mikrobiologiska säkerhet och lägsta risk för oönskade biprodukter vid desinficering är inte självklart. Dessutom måste lokala regler, som endast tillåter specifika desinfektionsmedel för bruk i dricksvatten, beaktas.
Översikt av vattendesinficeringsprocesser för vattenrening
| Klor | ClO2 | Ozon | UV |
| Desinficeringskapacitet | medium | stark | starkast | medium |
| Depot effekt | timmar | dagar | minuter | ingen |
| pH beroende | extrema | ingen | medium | ingen |
| Biprodukter | THM, AOX | Klorit | eventuellt Bromider | eventuellt nitrit |
| Investering | låg - hög | medium | medium - hög | medium |
| Underhåll | medium | medium | låg | låg |
Klorering
KloreringFör klorering, tillsätts klorgas, natrium eller kalciumhypoklorit till vattnet. Kvantiteten som behövs beror på klorbehovet hos vattnet och desinficeringskravet. För dricksvatten behövs min 0,1 % restkoncentration klor i vattnet. En reaktionstid på åtminstone 2 minuter krävs också för en effektiv desinficering. Effekten av kloreringen är extremt beroende på vattnets pH värde. Speciellt vid biologiskt förorenat vatten kan lukt och smak hos vattnet försämras och oönskade biprodukter som klorerade kolväten kan genereras. Användning av klor för att undvika tillväxt av bakterier är oftast överskattat, p g a den ofrånkomliga klorförlusten i systemet vilket innebär att den rekommenderade klorkoncentrationen snabbt förbrukas.
KlordioxidKlordioxid är ett desinfektionsmedel som tack vare sina många fördelar ersätter klor i mer än en tillämpning. Dess effekt är starkare, och framför allt, oberoende av vattnets pH värde. Tack vare sina kemiska kvalitéer lämnar det heller inte några klorbiprodukter. Den längre halveringstiden hjälper till att bilda en bättre depoeffekt i det behandlade vattnet. För dricksvatten skall erhållas en minimum överskottskoncentration av 0,05 mg/l klordioxid vid en reaktionstid av minst 15 minuter. Det är iögonfallande att klordioxid, i motsats till klor, motverkar bildandet av biofilm i rör och tanker, och således förhindrar bildandet av Legionella.
Ozonbehandling
Ozon är det starkaste av medlet för oxidering och desinficering som kan användas för vattenbehandling. Dess största fördel är att inga oönskade biprodukter framkallas och ozonet själv återformas till syre. Dess nackdel är en kort halveringstid och dålig löslighet i vatten. Vid dricksvattenrening, används det huvudsakligen då desinficering krävs på grund av någon typ av tilläggsoxidation t ex för avfärgning, avjärning, avmanganisering eller för reducering av organiska substanser som exempelvis humus. I Tyskland får ozon endast användas för oxidationsändamål.
Ultraviolett Desinficering
Vid ultraviolett desinficering utsätts vattnet som skall behandlas för kortvågigt ultraviolett ljus. Detta är en effektiv bakteriedödare som inte förändrar vattnets kvalitet. UV desinficering ger ingen depoteffekt i ledningsnätet men, UV strålning slår ut all kemisk desinficering med hästlängder, då det gäller att bekämpa parasiter som Cryptosporidium eller Giardia.
Silverjonsterilisering
Vid silverjonsterilisering tillsätts vattnet silverjoner i en koncentration av 0.05 till 0.1 mg/l. Silverjoner har bakteriedödande effekt (oligodynamisk). Den egentliga orsaken är emellertid inte känd. En verkningstid av flera timmar krävs. Nu för tiden har tillämpningen av denna process huvudsakligen begränsats till dricksvattenbehandling på fartyg eller för att erhålla nödvändig vattenförsörjning i katastrofområden.
Sterilfiltrering
Höga kostnader gör att sterilfiltrering huvudsakligen är begränsad till medicinska och farmaceutiska tillämpningar. Denna process använder ultrafiltermembran med porstorlek av < 0.5 µm, som måste desinficeras med jämna intervaller. Enkla ultrafilter används även i små dricksvattenfilter för hemmabruk. Det är emellertid alltid risk för bakteriebildning vid denna typ av filteranvändning. Silverjon sterilisering av filtren ger inte heller något långtidsskydd mot bakterietillväxt.
Långsam sandfiltrering
Långsam sandfiltrering med filterhastighet av ca 0,1 m/timme ger en signifikant reduktion av antalet mikrober. På grund av den stora filteryta som krävs avtar användandet av sandfiltrering för dricksvattenbehandling konstant. För problematiskt råvatten krävs i många fall ändå insats av ytterligare desinficering.
Klordioxid är ett desinfektionsmedel som tack vare sina många fördelar ersätter klor i mer än en tillämpning. Dess effekt är starkare, och framför allt, oberoende av vattnets pH värde. Tack vare sina kemiska kvalitéer lämnar det heller inte några klorbiprodukter. Den längre halveringstiden hjälper till att bilda en bättre depoeffekt i det behandlade vattnet. För dricksvatten skall erhållas en minimum överskottskoncentration av 0,05 mg/l klordioxid vid en reaktionstid av minst 15 minuter. Det är iögonfallande att klordioxid, i motsats till klor, motverkar bildandet av biofilm i rör och tanker, och således förhindrar bildandet av Legionella.
Ozonbehandling
Ozon är det starkaste av medlet för oxidering och desinficering som kan användas för vattenbehandling. Dess största fördel är att inga oönskade biprodukter framkallas och ozonet själv återformas till syre. Dess nackdel är en kort halveringstid och dålig löslighet i vatten. Vid dricksvattenrening, används det huvudsakligen då desinficering krävs på grund av någon typ av tilläggsoxidation t ex för avfärgning, avjärning, avmanganisering eller för reducering av organiska substanser som exempelvis humus. I Tyskland får ozon endast användas för oxidationsändamål.
Ultraviolett Desinficering
Vid ultraviolett desinficering utsätts vattnet som skall behandlas för kortvågigt ultraviolett ljus. Detta är en effektiv bakteriedödare som inte förändrar vattnets kvalitet. UV desinficering ger ingen depoteffekt i ledningsnätet men, UV strålning slår ut all kemisk desinficering med hästlängder, då det gäller att bekämpa parasiter som Cryptosporidium eller Giardia.
Silverjonsterilisering
Vid silverjonsterilisering tillsätts vattnet silverjoner i en koncentration av 0.05 till 0.1 mg/l. Silverjoner har bakteriedödande effekt (oligodynamisk). Den egentliga orsaken är emellertid inte känd. En verkningstid av flera timmar krävs. Nu för tiden har tillämpningen av denna process huvudsakligen begränsats till dricksvattenbehandling på fartyg eller för att erhålla nödvändig vattenförsörjning i katastrofområden.
Sterilfiltrering
Höga kostnader gör att sterilfiltrering huvudsakligen är begränsad till medicinska och farmaceutiska tillämpningar. Denna process använder ultrafiltermembran med porstorlek av < 0.5 µm, som måste desinficeras med jämna intervaller. Enkla ultrafilter används även i små dricksvattenfilter för hemmabruk. Det är emellertid alltid risk för bakteriebildning vid denna typ av filteranvändning. Silverjon sterilisering av filtren ger inte heller något långtidsskydd mot bakterietillväxt.
Långsam sandfiltrering
Långsam sandfiltrering med filterhastighet av ca 0,1 m/timme ger en signifikant reduktion av antalet mikrober. På grund av den stora filteryta som krävs avtar användandet av sandfiltrering för dricksvattenbehandling konstant. För problematiskt råvatten krävs i många fall ändå insats av ytterligare desinficering.
Klordioxid är ett desinfektionsmedel som tack vare sina många fördelar ersätter klor i mer än en tillämpning. Dess effekt är starkare, och framför allt, oberoende av vattnets pH värde. Tack vare sina kemiska kvalitéer lämnar det heller inte några klorbiprodukter. Den längre halveringstiden hjälper till att bilda en bättre depoeffekt i det behandlade vattnet. För dricksvatten skall erhållas en minimum överskottskoncentration av 0,05 mg/l klordioxid vid en reaktionstid av minst 15 minuter. Det är iögonfallande att klordioxid, i motsats till klor, motverkar bildandet av biofilm i rör och tanker, och således förhindrar bildandet av Legionella.
Ozonbehandling
Ozon är det starkaste av medlet för oxidering och desinficering som kan användas för vattenbehandling. Dess största fördel är att inga oönskade biprodukter framkallas och ozonet själv återformas till syre. Dess nackdel är en kort halveringstid och dålig löslighet i vatten. Vid dricksvattenrening, används det huvudsakligen då desinficering krävs på grund av någon typ av tilläggsoxidation t ex för avfärgning, avjärning, avmanganisering eller för reducering av organiska substanser som exempelvis humus. I Tyskland får ozon endast användas för oxidationsändamål.
Ultraviolett Desinficering
Vid ultraviolett desinficering utsätts vattnet som skall behandlas för kortvågigt ultraviolett ljus. Detta är en effektiv bakteriedödare som inte förändrar vattnets kvalitet. UV desinficering ger ingen depoteffekt i ledningsnätet men, UV strålning slår ut all kemisk desinficering med hästlängder, då det gäller att bekämpa parasiter som Cryptosporidium eller Giardia.
Silverjonsterilisering
Vid silverjonsterilisering tillsätts vattnet silverjoner i en koncentration av 0.05 till 0.1 mg/l. Silverjoner har bakteriedödande effekt (oligodynamisk). Den egentliga orsaken är emellertid inte känd. En verkningstid av flera timmar krävs. Nu för tiden har tillämpningen av denna process huvudsakligen begränsats till dricksvattenbehandling på fartyg eller för att erhålla nödvändig vattenförsörjning i katastrofområden.
Sterilfiltrering
Höga kostnader gör att sterilfiltrering huvudsakligen är begränsad till medicinska och farmaceutiska tillämpningar. Denna process använder ultrafiltermembran med porstorlek av < 0.5 µm, som måste desinficeras med jämna intervaller. Enkla ultrafilter används även i små dricksvattenfilter för hemmabruk. Det är emellertid alltid risk för bakteriebildning vid denna typ av filteranvändning. Silverjon sterilisering av filtren ger inte heller något långtidsskydd mot bakterietillväxt.
Långsam sandfiltrering
Långsam sandfiltrering med filterhastighet av ca 0,1 m/timme ger en signifikant reduktion av antalet mikrober. På grund av den stora filteryta som krävs avtar användandet av sandfiltrering för dricksvattenbehandling konstant. För problematiskt råvatten krävs i många fall ändå insats av ytterligare desinficering.
Klordioxid är ett desinfektionsmedel som tack vare sina många fördelar ersätter klor i mer än en tillämpning. Dess effekt är starkare, och framför allt, oberoende av vattnets pH värde. Tack vare sina kemiska kvalitéer lämnar det heller inte några klorbiprodukter. Den längre halveringstiden hjälper till att bilda en bättre depoeffekt i det behandlade vattnet. För dricksvatten skall erhållas en minimum överskottskoncentration av 0,05 mg/l klordioxid vid en reaktionstid av minst 15 minuter. Det är iögonfallande att klordioxid, i motsats till klor, motverkar bildandet av biofilm i rör och tanker, och således förhindrar bildandet av Legionella.
Ozonbehandling
Ozon är det starkaste av medlet för oxidering och desinficering som kan användas för vattenbehandling. Dess största fördel är att inga oönskade biprodukter framkallas och ozonet själv återformas till syre. Dess nackdel är en kort halveringstid och dålig löslighet i vatten. Vid dricksvattenrening, används det huvudsakligen då desinficering krävs på grund av någon typ av tilläggsoxidation t ex för avfärgning, avjärning, avmanganisering eller för reducering av organiska substanser som exempelvis humus. I Tyskland får ozon endast användas för oxidationsändamål.
Ultraviolett Desinficering
Vid ultraviolett desinficering utsätts vattnet som skall behandlas för kortvågigt ultraviolett ljus. Detta är en effektiv bakteriedödare som inte förändrar vattnets kvalitet. UV desinficering ger ingen depoteffekt i ledningsnätet men, UV strålning slår ut all kemisk desinficering med hästlängder, då det gäller att bekämpa parasiter som Cryptosporidium eller Giardia.
Silverjonsterilisering
Vid silverjonsterilisering tillsätts vattnet silverjoner i en koncentration av 0.05 till 0.1 mg/l. Silverjoner har bakteriedödande effekt (oligodynamisk). Den egentliga orsaken är emellertid inte känd. En verkningstid av flera timmar krävs. Nu för tiden har tillämpningen av denna process huvudsakligen begränsats till dricksvattenbehandling på fartyg eller för att erhålla nödvändig vattenförsörjning i katastrofområden.
Sterilfiltrering
Höga kostnader gör att sterilfiltrering huvudsakligen är begränsad till medicinska och farmaceutiska tillämpningar. Denna process använder ultrafiltermembran med porstorlek av < 0.5 µm, som måste desinficeras med jämna intervaller. Enkla ultrafilter används även i små dricksvattenfilter för hemmabruk. Det är emellertid alltid risk för bakteriebildning vid denna typ av filteranvändning. Silverjon sterilisering av filtren ger inte heller något långtidsskydd mot bakterietillväxt.
Långsam sandfiltrering
Långsam sandfiltrering med filterhastighet av ca 0,1 m/timme ger en signifikant reduktion av antalet mikrober. På grund av den stora filteryta som krävs avtar användandet av sandfiltrering för dricksvattenbehandling konstant. För problematiskt råvatten krävs i många fall ändå insats av ytterligare desinficering.
Klordioxid är ett desinfektionsmedel som tack vare sina många fördelar ersätter klor i mer än en tillämpning. Dess effekt är starkare, och framför allt, oberoende av vattnets pH värde. Tack vare sina kemiska kvalitéer lämnar det heller inte några klorbiprodukter. Den längre halveringstiden hjälper till att bilda en bättre depoeffekt i det behandlade vattnet. För dricksvatten skall erhållas en minimum överskottskoncentration av 0,05 mg/l klordioxid vid en reaktionstid av minst 15 minuter. Det är iögonfallande att klordioxid, i motsats till klor, motverkar bildandet av biofilm i rör och tanker, och således förhindrar bildandet av Legionella.
Ozonbehandling
Ozon är det starkaste av medlet för oxidering och desinficering som kan användas för vattenbehandling. Dess största fördel är att inga oönskade biprodukter framkallas och ozonet själv återformas till syre. Dess nackdel är en kort halveringstid och dålig löslighet i vatten. Vid dricksvattenrening, används det huvudsakligen då desinficering krävs på grund av någon typ av tilläggsoxidation t ex för avfärgning, avjärning, avmanganisering eller för reducering av organiska substanser som exempelvis humus. I Tyskland får ozon endast användas för oxidationsändamål.
Ultraviolett Desinficering
Vid ultraviolett desinficering utsätts vattnet som skall behandlas för kortvågigt ultraviolett ljus. Detta är en effektiv bakteriedödare som inte förändrar vattnets kvalitet. UV desinficering ger ingen depoteffekt i ledningsnätet men, UV strålning slår ut all kemisk desinficering med hästlängder, då det gäller att bekämpa parasiter som Cryptosporidium eller Giardia.
Silverjonsterilisering
Vid silverjonsterilisering tillsätts vattnet silverjoner i en koncentration av 0.05 till 0.1 mg/l. Silverjoner har bakteriedödande effekt (oligodynamisk). Den egentliga orsaken är emellertid inte känd. En verkningstid av flera timmar krävs. Nu för tiden har tillämpningen av denna process huvudsakligen begränsats till dricksvattenbehandling på fartyg eller för att erhålla nödvändig vattenförsörjning i katastrofområden.
Sterilfiltrering
Höga kostnader gör att sterilfiltrering huvudsakligen är begränsad till medicinska och farmaceutiska tillämpningar. Denna process använder ultrafiltermembran med porstorlek av < 0.5 µm, som måste desinficeras med jämna intervaller. Enkla ultrafilter används även i små dricksvattenfilter för hemmabruk. Det är emellertid alltid risk för bakteriebildning vid denna typ av filteranvändning. Silverjon sterilisering av filtren ger inte heller något långtidsskydd mot bakterietillväxt.
Långsam sandfiltrering
Långsam sandfiltrering med filterhastighet av ca 0,1 m/timme ger en signifikant reduktion av antalet mikrober. På grund av den stora filteryta som krävs avtar användandet av sandfiltrering för dricksvattenbehandling konstant. För problematiskt råvatten krävs i många fall ändå insats av ytterligare desinficering.